Vårdrelaterade infektioner är ett stort och dyrt problem som drabbar tusentals människor varje år. Det handlar om ett stort lidande för de drabbade, om onödiga och onödigt långa sjukhusvistelser, och om stora kostnader för landstingen och i förlängningen för oss alla som patienter, skattebetalare och medborgare. För det är tid i våra liv, det är vårdplatser och det är resurser som vi hellre skulle använda till annan vård.
Ur ett politiskt perspektiv är VRI en fråga om både kvalitet och kostnader. Vårdrelaterade infektioner är en utmaning sett till vårt uppdrag att ge alla patienter en trygg och säker vård, och sett till vårt uppdrag att hushålla med vårdens resurser.
Enligt Socialstyrelsen vårdas 2 000 eller så många som 4 000 patienter med VRI på svenska sjukhus ett vanligt dygn. I Stockholms län där jag är ansvarig för hälso- och sjukvården för två miljoner invånare handlar det om ca 400 patienter, varje dygn, på våra sjukhus. Nästan var tionde patient drabbas – det har gått lite åt rätt håll på senare år, men vi ligger förstås fortfarande på tok för högt.
Det har sagts att vårdrelaterade infektioner förlänger vårdtiden med fyra dygn. Totalt i hela landet kan det handla om över en halv miljon extra, onödiga, vårddygn, varje år. Sett till patienternas och vårdens behov förstår man att det är väldigt många vårdplatser – och att de problem med vårdplatser och kapacitet vi ibland ser i vården i stort sett kunde utraderas, om vi kunde rå bot på VRI. Som tur är går det att rå på. 20 till 30 procent av infektionerna anses möjliga att förebygga. Då krävs det tålmodigt, målmedvetet arbete – men också en hel del innovationer!
Landstinget har antagit ett handlingsprogram för att minska vårdrelaterade infektioner i hälso- och sjukvården som sträcker sig 2012-2017. Syftet med dokumentet är att ge vårdgivare vägledning i arbetet med att förebygga vårdrelaterade infektioner i landstingets hälso- och sjukvård. Handlingsprogrammet uppdateras och följs upp varje löpande. Just nu pågår revideringen för 2015 och planeras att publiceras inom en månad. En ambition vid revideringen är att ytterligare renodla så att åtgärdsområdena blir mer i fokus, åtgärderna beskrivs på olika nivåer så att man lätt ser hur man bäst arbetar med frågan i sin egen organisation.
SLLs handlingsprogram är samordnat med den rapport om framgångsfaktorer för VRI-arbete som SKL publicerat under året, och som fått stor spridning. Och det är viktigt att vi har ett nationellt perspektiv på frgåan. Det visar sig där att det är mycket viktigt med ledningens stöd, och att åtgärder planeras på alla nivåer i organisationen. Därmed berörs alla professioner, inte bara de som är närmast patienten, utan alla som på något sätt är inblandade kan göra skillnad! (Politik, avtalshandläggare, medicinska sekreterare, kassapersonal, anhöriga, patienten själv…)
Att jobba mot VRI är både svårt och lätt. En del insatser är enkla. Tvätta och sprita händerna ordentligt och använd rätt kläder. Textiler och miljöer som är avvisande mot smittsamma bakterier och virus kan göra mycket. Enkelrum på sjukhus är något vi satsar mycket på – av flera olika skäl, men delvis för att vi tror att det hjälper till att hejda smittspridning. Och självklart finns mer avancerade tekniker och hjälpmedel.
Vårdens framsteg kan också ofta göra underverk mot smitspridningen. Ta t ex den revolutionerande utvecklingen med titthålskirurgi. Den förkortar och förenklar ingrepp för en lång rad besvär och minskar därmed smittrisken – och att man slipper ligga inne på sjukhuset och ofta kan gå hem samma dag är förstås en viktig förebyggande åtgärd i sig!
Bara de som behöver akutsjukhusets resurser ska behöva vara på sjukhus. Genom att mer vård utförs utanför sjukhusen kan vi göra en viktig insats också mot spridningen av vårdrelaterade infektioner. Behöver man inte något vårddygn alls till att börja med är risken betydligt mindre att det blir många fler, p g a en VRI – och vårdplatserna kan finnas öppna för dem som verkligen behöver.
Det behövs nya innovativa lösningar på våra problem med kvalitetsbrister som leder till infektioner i vården. Och det behövs ett gott innovationsklimat i vården. I Stockholms läns landsting beslutade vi oss för att ta denna insikt på allvar och skapa en bra plattform för innovationer. Mycket har förstås gjorts tidigare också, men jag såg ett stort behov av att skapa en större politisk tyngd i frågan och se till att samordna resurserna bättre för att skapa mer kraftfulla strukturer för innovationer i vården.
Vi behöver erbjuda verktyg som gör det möjligt för människor – medarbetare vården, entreprenörer, patienter med idéer att förverkliga dem. Landstinget har höga ambitioner och i sjukvården har stor kunskap och innovationskraft men vi sitter inte själva på alla goda idéer och lösningar.
Vi har tillsatt landets första innovationslandstingsråd med uppdragert att få upp innovationsfrågoran på den politiska agendan och driva på utvecklingen framåt. Det är min partikamrat Daniel Forslund som har fått uppdraget.
Det är inte brist på utmaningar för dem som bestämt sig för att skapa utrymme för mer innovation och ser det som en strategisk fråga för sjukvårdens utveckling. Det finns kulturutmaningar i organisationen där kreativitet och nytänkande inte alltid bejakas och därmed missar vi att tillvarata professionens egen kunskap. För att skapa ett klimat där innovationer från personalens sida tas tillvara krävs en struktur där det finns medel både till utveckling och lansering av nya tjänster och ny teknik som underlättar arbetet. Den nya innovationsfond på tio miljoner kronor som Stockholms läns landsting nu inrättar är en start på detta arbete. Det behövs också tydliga innovationssystem där du ska veta hur och var du för din idé vidare är nödvändiga.
Ersättningssystemen i dag är dels krångliga, och dels ogynnsamma när ny teknik eller behandlingsmetoder ska införas. I dag premieras antalet besök, vi måste gå mot en mer värdebaserad ersättning där vårdgivaren premieras för att hitta smartare sätt att nå målet med en färdigbehandlad och frisk patient. Det där har egentligen alla landsting misslyckats med och det kräver ett stort skifte i tänket kring ersättningssystemen.
