Som ansvarig för hälso- och sjukvården för 2,2 miljoner människor i landets största region, som drabbats först av den nya pandemin, vill jag rikta ett stort tack till de professionella medarbetare som på sjukhusen och centralt i regionen gjort denna enorma ansträngning möjlig.
Det har ibland framstått som att Sverige saknat det mesta av beredskap för pandemin. Och visst finns det anledning att ompröva hur skyddsmateriel och annat bättre kan säkerställas, och se över hur omsorgen om äldre kan utvecklas för att minimera smittspridning såväl under pandemier som under mer normala virussäsonger.
Vi ska naturligtvis vänta på de slutliga utvärderingar som kommer att göras, men jag menar ändå att den kraftansträngning vi nu ser på flera punkter motbevisar tesen om en genomgående dålig beredskap; visst har det funnits en beredskap.
De stordåd som nu uträttas handlar om individuella och kollektiva ansträngningar bland vårdpersonal – men också om ett hårt arbete med planering, prioritering, resursallokering med mera på ledningsnivå i regionen och på våra sjukhus och i andra delar av sjukvårdsystemet.
Hälso- och sjukvårdens kapacitet till omställning:
1. Välövad och utbildad verksamhet
Få verksamheter i Sverige övar så mycket för krislägen som sjukvården. Som hälso- och sjukvårdsregionråd har jag deltagit i flera övningar på övergripande nivå, och sjukhusen och andra delar av vården har haft återkommande övningar.
Stora utbildningsinsatser har snabbt sjösatts för att förbereda medarbetare att möta patienter med covid-19. De kliniska träningscenter som finns i vården arbetar intensivt för att utbilda personal inom olika områden.
2. Omställning till intensivvård
På kort tid har resurser omdisponerats och Region Stockholm har gått från drygt 90 till över 300 intensivvårdsplatser (i skrivande stund; utbyggnaden fortsätter). IVA-platser är mer resurskrävande än vanliga sjukhusvårdplatser, så detta är en verkligt stor ansträngning.
I Sverige ha vi väldigt avancerad nivå på vår intensivvård och i normalläget har vi också intermediära vårdplatser (IMA) både på våra sjukhus och hos fristående vårdgivare. Det ger ett gott stöd även i krissituationen.
3. Omställning till akut vård
I princip all elektiv (planerad) vård ställs in. Det frigör stora resurser på sjukhusen och hos andra vårdgivare – samtidigt som vi naturligtvis skjuter viktig vård framför oss i form av en växande vårdskuld. Förutom covid-19-patienter är fokus nu helt på att omhänderta akut sjuka och skadade.
De elva närakuter för barn och vuxna som vi öppnat sedan 2017 är ett viktigt stöd för akutsjukhusen; benbrott och infektioner behöver behandlas även under en pandemi.
4. Fristående vårdgivare och frivilliga
De många fristående vårdgivarna i Stockholmsregionen – privata vårdföretag liksom idéburna vårdgivare – ställer upp med stort engagemang och samverkan fungerar utmärkt.
I våra vårdavtal finns en så kallad katastrofparagraf som kan aktiveras för att förmå vårdgivare att bidra med sina resurser, men det har inte behövts. Samverkan fungerar utmärkt på frivillig väg.
Och även individer med vårdutbildning som inte arbetar inom Region Stockholm ställer upp, uppmaningen att anmäla sitt intresse har resulterat i över 7 000 anmälningar. Därtill alla andra privatpersoner och företag som bidrar med resurser och insatser, tillverkar skyddsutrustning eller hjälper isolerade att få hem mat.
