Hälsan som inte alls är jämlik och jämställd, det faktum att kvinnor tjänar så mycket mindre än män, allt våld som drabbar kvinnor just för att de är kvinnor… listan över eländet kan tyvärr göras mycket lång. Men nu när jag sitter här framför datorn i vårsolen så känner jag mig optimistisk.
Min dotter har så oändligt många fler valmöjligheter i livet än vad min mamma hade. På ett par generation har friheten ökat dramatiskt. För min dotter är det självklart att, som hon brukar säga, ”mamma är chefen på jobbet” och att pappa är minst lika mycket att lita på när det gäller vardagslivet här hemma.
Visst är det ofta stressigt och rörigt hemma hos oss med två engagerade och hårt arbetande vuxna, visst är det ofta ont om tid, och visst känner vi oss otillräckliga ibland. Men jag är stolt över att vi som föräldrar kan visa våra barn att jämställdhet är möjligt. Och att vi kan förena våra drömmar i meningsfulla och utvecklande arbetsliv med ett närvarande föräldraskap och den villkorslösa kärleken till barnen.
Att lyssna på dottern och hennes vänner är hoppingivande. De är mycket medvetna när de anlyserar olika situationer och ser strukturer. ”Du tänker för lite på genus nu”, hörde jag dottern säga till sin vän när de diskuterar varför saker är som de är. Ännu finns ingen gräns för vad min lilla flicka anser sig kunna uträtta i livet. Alla dörrar är öppna. En stunden ska hon vinna Mello, sen ska hon bli forskare och ta reda på saker, sedan designer men mest av allt hunddagischef.
Å, så innerligt jag önskar att hon – i lika hög grad som min son och alla andra barn – får växa upp med känslan av att allt är möjligt bara man anstränger sig och jobbar hårt. Och i den mån något ändå inte riktigt är rimligt så beror det i alla fall inte på att man är flicka eller pojke. Jag försöker visa dem att det går.
