Möjlighet till god hälsa och vård på jämlika villkor ser jag som ett grundläggande mål för hälso- och sjukvårdspolitiken. Det betyder att vi måste göra det enkelt att nå vården och att kunna förstå och göra sig förstådd i kontakten med läkare, sjuksköterskor och andra som verkar i vården. Självklart, kan tyckas. Men nu finns förslag om att ta bort rätten till tolkar i vården.
Jag har skrivit en artikel om rätten om tolkar i vården, tillsammans med mina partivänner Amelie Tarschys Ingre som är Liberalernas vice gruppledare i Region Stockholm, regionkandidat Ida Banovac, och Metin Hawsho, Liberalernas gruppledare i Södertälje. Läs gärna i Länstidningen Södertälje.
Här finns en något kortare version av texten:
Jämlik vård och mänskliga rättigheter har länge uppfattats som självklara värderingar som de flesta ställer upp på. Men nu blåser det hårda vindar och skarpa förslag om att avskaffa rätten till tolk i vården läggs på bordet.
Vilket samhälle vill vi ha? Ska människor som inte kan betala för sig behöva avstå att söka vård för att de vet att de inte kan kommunicera med läkaren, eller ska vi acceptera att barn får översätta och ge sina mödrar cancerbeskedet eller förklara för morföräldrarna vad som ordineras för deras diabetes? Nej, så tror vi inte att de flesta vill ha det. Vi vill leva i ett anständigt samhälle som ger ett grundläggande skydd utifrån dina behov, oavsett vem du är eller var du kommer ifrån.
Att ta bort rätten till tolk i vården kommer självklart att innebära att människor som inte kan betala för sig ställs utan sjukvård. Och hur ska läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter och andra, på till exempel Södertäljes sjukhus eller vårdcentraler, kunna utföra sitt arbete när patienterna inte förstår dem? Det går inte att föreställa sig en patientsäker vård på de premisserna; riskerna för feldiagnoser, vårdskador och felmedicinering lär öka. Kommunikation är en del av sjukvården och det är omöjligt att tänka sig en personcentrerad, jämlik vård för alla om människor inte längre har tillgång till tolkar.
En annan aspekt är den ojämlika hälsan. Vi vet att människor i socioekonomiskt utsatta områden generellt har en sämre hälsa. I dessa områden är kunskaperna i svenska språket lägre, samtidigt som många människor har ont om pengar. Vi kan utgå från att väldigt många kommer att avstå från besök i vården om det inte är alldeles nödvändigt. Delaktigheten i screeningprogram är redan lägre i dessa områden, och kommer självklart att sjunka än mer om det tillkommer en avgift för tolk.
Förslaget om indragen tolk, som nu senast Moderaterna lagt i Region Stockholm, motiveras dels med att det kostar pengar för skattebetalarna med tolkar i vården. Det stämmer förstås, men skulle det bli billigare utan tolk? Vi tvivlar på det. Fattiga människor kommer att dra sig för att söka vård, vilket kommer leda till att allvarliga diagnoser upptäcks senare och blir både dyrare att behandla och ger sämre resultat. Samtidigt kommer människor utan pengar men med behov av tolkar i vården att tvingas söka försörjningsstöd för att klara utgiften. Då har vi inte sparat en enda krona åt samhället, men vi har förflyttat kostnaden från regionen till kommunen, och dessutom lagt på en del byråkrati på toppen.
Visst är det önskvärt att minska de offentliga utgifterna. Det bör vi kunna göra genom att utveckla moderna, digitala tolktjänster och organisera tolktjänsterna så effektivt som möjligt, men inte genom att försvåra för människor att tala med varandra i vården.
Ett annat argument för förslaget att dra in tolkstödet är att människor måste lära sig svenska när de ska leva här. Det är lätt att instämma i att språket är nyckeln till ett gott liv här, och vi som samhälle måste lägga stor vikt vid goda språkkunskaper. Det har Liberalerna argumenterat för i många år. Men det är en allt för cynisk tanke att vi ska lära patienterna den läxan när de söker vårdens hjälp då de drabbats av sjukdom. I den situationen måste människans liv och hälsa sättas främst. Det handlar om människosyn.
