Med det nya avtalet har ersättningen till tolkförmedlingarna höjts markant och vi följer Domstolsverkets rekommendationer för taxan, vi är med andra ord bland de landsting och andra offentliga organisationer som betalar högst. Däremot kan vi inte bestämma vad tolkförmedlingarna ska betala för lön till de enskilda tolkarna, det måste arbetsgivarna ta ansvar för. Men det nya avtalet ger utrymme för höjd ersättning. Även ersättningen för resekostnader och restid har förbättrats. Jag har tidigare argumenterat för behovet av bättre ersättning till tolkar.
Det görs cirka 35 000 tolkuppdrag årligen och jag har fått information om att vid fem procent av dessa rapporteras avvikelser, det vill säga något har gått snett. Ett stort problem har varit att tolkarna inte dyker upp alls, vilket varit 45 procent av avvikelserna. 15 procent beror på att tolken kommit mer än fem minuter för sent och 12 procent på att tolkförmedlingarna avbokat tolken och inte skickat någon ny. Tolken är en viktig aktör i patientmötet i vården och betydelsefull för patientsäkerheten. När tolken uteblir slösas mycket tid bort för läkare och andra vårdmedarbetare, liksom för patienter och deras anhöriga. Vad det kostar i bortslösade skattepengar vågar jag knappt tänka på. Så kan vi inte ha det. Därför har vi infört vite i det nya avtalet som innebär att tolkförmedlarna får betala en avgift om tolken inte dyker upp i tid eller uteblir helt. Förhoppningen är att verksamheten därmed organiseras så att patientens tillgång till tolk säkras.
Det är brist på kvalificerade tolkar i Sverige samtidigt som många vårdgivare och myndigheter ser ett stort behov. Därför måste regeringen ta sitt nationella ansvar och säkerställa att fler tolkar utbildas.
Vi behöver också utveckla möjligheterna till bättre kommunikation i vården genom smarta tekniska lösningar, större användande av telefon- och videotolkning men också utbildningsinsatser i vården.
Fungerande tolkverksamheten behövs i en välfungerande vård där den enskilda patienten sätts främst.
