Idag hade jag den stora äran att få inledningstala på Stockholms läns demensdag. När jag förberedde mig för detta och läste på om demensvården kom jag att tänka på min partivän, riksdagsledamoten Barbro Westerholm. Hon brukar säga: ”Man ska leva livet hela livet”. Jag tycker det är tänkvärt. Livet får inte bara bli sjukdom och funktionsnedsättning. Livet självt måste också få utrymme i vården och omsorgen.
Det är sjätte året i rad som medarbetare i vård och omsorg som är engagarede i vården av demenssjuka personer samlas under en dag för att inspireras och öka sin kunskap. Mycket kretsar kring hur vård och omsorg kan utvecklas och hur ett bättre sammanhang kan skapas för fler människor med demenssjukdom och deras anhöriga.
Trygg vård för äldre med demens – och självklart även för de yngre som drabbas – är ett viktigt mål som vi ännu inte helt har uppnått. Därför behövs utvecklingskraft och -vilja. Sådan finns på många håll i vårt län, exempelvis har jag hört om ett gott exempel på Solrosens dagverksamhet i Upplands Bro. Där erbjuds en fin verksamhet i en värdig och trivsam miljö som inspirerar. Där kan man nog leva livet hela livet, tror jag.
Målet för demenssjukvården i Stockholms läns landsting är ett effektivt omhändertagande, med tidiga utredningar och insättande av rätt insatser för att främja patienters och deras anhörigas möjligheter till ett värdigt och hanterbart liv. Detta är sant och viktigt. Min högst personliga upplevelse är att man lätt blir reducerad till en patient eller rent av en diagnos i vården. Det är en obehaglig känsla för den enskilda människan och frustrerande även för anhöriga. När vi säger att målet är ett värdigt och hanterbart liv tänker jag att det handlar om att vi ska få vara människor, de människor vi är! Med behov, önskningar, vanor och drömmar.
Jag vet att mycket av utvecklingen sker i verksamheterna i mötet med patienter och anhöriga med kloka initiativ, innovativa lösningar, forskning. Även politiskt kan vi förstås bidra. Ett problem som många, både i profession och inte minst anhöriga, lyfter fram är den splittrade vården och omsorgen där upplevelsen kan vara att man skickas runt i ett system där ingen tar helhetsansvaret. Mötet med olika vårdgivare, alltför många nya ansikten från hemtjänst och hemsjukvård. Vart tar man vägen när man blir sjuk och behöver vård snabbt.
Det önskar jag att vi ska kunna ändra på. I primärvården ska vi ta några viktiga steg under nästa år när personer ska kunna lista sig hos en namngiven läkare – en fast vårdkontakt som ansvarar och med ett team med exempelvis distriktssköterska som grundlägga kontinuiteten. Vi förhandlar samtidigt med kommunerna om kommunalisering av hemsjukvården för att stärka sambandet mellan vård och omsorg i den riktigt nära vården. Men jag vill gå längre. Jag vill att vi ska erbjuda äldre en sammanhållen vård där man får möjlighet att välja ett helt paket av de vårdinsatser som man kan behöva. Vi kallar det Vårdval Senior, inspirerade av Göran Stiernstedts utredning.
Avslutningsvis tänker jag att demens påverkar långt många fler än den individ som drabbas, inte minst anhöriga och ibland till och med minderåriga barn eftersom även yngre kan får demenssjukdomar. Det behövs många goda krafter som samlas runt den enskilde för att skapa en trygg vård och omsorg och ett gott liv.
