Idag sammanträder landstingsfullmäktige. Jag tänkte mig att det skulle bli en intressant debatt eftersom det är viktiga frågor på dagordningen. Patientnämndens årsredovisningen, hela landstingets årsredovisning, trafikplan med mera. Men tyvärr har jag tappat lusten för här råder ett debattklimat som är allt annat än trevligt. Det känns faktiskt rätt obehagligt ibland när debatter om viktiga sakfrågor övergår till pajkastning om vem som är dummast. Det är förvillande likt diskussionsnivån i den sandlåda som mina barn brukar tillbringa soliga eftermiddagar i.
Missförstå mig inte. Jag tycker debatt är nödvändigt och oppositionen har en viktig roll i att granska makten, att visa på alternativa lösningar och att argumentera för sina ståndpunkter. En bra opposition är viktig för demokratin och tvingar fram vässand av argument och idéarbete hos den styrande majoriteten.
Ett debattklimat där man tar till brösttonerna i varje debatt och där ord som, ”kris”, ”fruktansvärt” o s v används som en retorisk krydda i både stora och små frågor leder dock inte till någon utveckling. När angreppen ibland känns som sprungna ur ett personligt agg mot politiska motståndare förlorar politikerna sin viktigaste tillgång – förtroendet.
I en nedåtgående spiral rör sig debatten längre och längre ner i en retorisk dypöl där färre och färre orkar visa varandra respekt och föra fram sakliga skäl för sina ståndpunkter.
Personligen har jag sällan utsatts för detta, men jag har sett och hört hur kollegor bemöts. Ibland tänker jag att det är så tråkigt så jag vill ge upp. Men jag har härdat ut så här lågt och nu kommit på bättre tankar. Jag kandiderar för ännu en period i landstingsfullmäktige. Men det får bli med nya ambitioner.
Jag har säkert kläckt ur mig dumheter någon gång jag också. Men nu blir det skärpning. Jag vägrar delta i dessa pajaskonster. Landstinget ansvarar för oerhört viktiga frågor som påverkar människors liv både när livet tuffar på och när man är som allra skörast. Vård och trafik, är två fundamentala välfärdsområden och politikernas ansvar är stort. Det får vi inte slarva bort genom pajasföreställningar i landstingssalens talarstolar. Det är frågor som måste behandlas seriöst och där vi bör kunna ha ett förtroendefullt samtal med varandra oavsett partifärg. Sedan kommer vi fram till olika slutsatser. Så ska det vara.
Att vara seriös och allvarig i sitt politiska arbete behöver inte betyda att man ska vara tråkig, distanslös och humorbefriad. Tvärt om så önskar jag att fler kan blomma ut i retoriska finesser och sätta ord på vårt arbete som lyfter budskapen till en nivå som människor vill och kan ta till sig. Det finns goda debattörer i landstinget också. Jag önskar att jag kan bli en av dem. Därför ska jag försöka hålla mig till några, högst privata debattregler framöver i landstingsfullmäktige:
- Jag är aktiv i debatter där jag har något att tillföra och jag är tydlig i mina ståndpunkter.
- Jag respekterar att några har en annan syn på vad detta innebär än vad jag har och jag ska inte ägna mig åt personagrepp.
- Jag lyssnar på vad meningsmotståndare har att säga och har inställningen att de kanske kan lära mig något nytt eller uppmärksamma mig på luckor i mitt eget resonemang.
- Jag ska bara använda ord som ”kris” och ”katastrof” när det verkligen är kris och katastrof.
- Jag ska säga berömmande saker när någon gjort något bra, oavsett partitillhörighet.