Jag beskrev det parlamentariska läget i Stockholms läns landsting där ju väljarna gett Alliansen förnyat förtroende att som största block fortsätta styra landstinget, att ta ansvar för hälso- och sjukvården, kollektivtrafiken, regionfrågorna och kulturpolitiken i Stockholms län. Samtidigt ska man vara medveten om att det kommer bli större utmaningar att styra landstinget de kommande fyra åren, eftersom fullmäktige utökades med ett åttonde parti, Sverigedemokraterna, som dessutom blev vågmästare.
Sedan gick jag in på en del av de politiska utmaningarna. Jag sa ungefär såhär:
På den politiska agendan finns naturligtvis en rad angelägna frågor. Eftersom regeringen numera lutar starkt åt vänster, så räknar jag med att man kommer rikta flera hårda slag mot icke-offentliga aktörer i vården och omsorgen. Vi har redan sett hur man tar flera steg i den riktningen genom den överenskommelse om vinster i välfärden, som regeringen och Vänsterpartiet enats om. Här slår man fast att ”vinstjakten som incitament ska bort från välfärdssektorn” och så lägger man ett antal förslag som kommer göra det svårare för företagare och entreprenörer att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg. Vårdföretagarna har kallat detta ”en uppgörelse byggd på myter och anekdoter” och konstaterar att i stället för att fokusera på högsta möjliga vårdkvalitet så försöker de rödgröna partierna hitta så många sätt som möjligt att hindra vårdens entreprenörer.
Men regeringens politik är inte bara ett slag mot vårdens entreprenörer – den är också ett slag mot vårdtagarna. 1,1 miljoner människor i Stockholms län har valt privat vårdcentral. Närmare 17 000 kvinnor har valt privat mödravård. På område efter område har människor genom fria val sökt sig till den vårdgivare som de önskar. Regeringens och Vänsterpartiets smäll mot företagen i välfärden är ett hårt slag mot valfriheten och ytterst mot patienterna och sjukvårdens utveckling. För mig som ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden kommer det vara en viktig prioritering att säkerställa att det finns valfrihet och mångfald inom hälso- och sjukvården i Stockholms län även i framtiden.
Valfriheten är inte bara viktig för patienterna, utan även för personalen. Regeringens och vänsterns förslag väcker också motstånd i professionen. Det har vi sett i svaren på den hastigt utskickade remissen om vårdvalets framtid.
I hela vårt land arbetar omkring 160 000 personer i privata vård- och omsorgsföretag. Enligt medarbetarundersökningarna trivs de bra med det. Efter fyra år som personallandstingsråd är min bild att mångfalden av arbetsgivare är viktig för vårdbranschens attraktivitet. Det skapar fler utvecklingsvägar och ger vårdens medarbetare en möjlighet som de flesta av oss tar för given: att kunna välja mellan olika arbetsgivare.
Detta tvingar förstås även landstinget att vässa sig som arbetsgivare. Vi måste bli bättre på att erbjuda våra anställda intressanta kompetens- och karriärutvecklingsmöjligheter. Det ska märkas i plånboken att man har en utbildning och tar stort ansvar för jobbet. Det gäller även för sjuksköterskor, och det var därför jag och Folkpartiet tog initiativ till en stor lönesatsning som riktar sig just mot välutbildade sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker.
När vi nu i landstinget ska genomföra det vi kallar Framtidens hälso- och sjukvård är kompetensförsörjningsfrågorna särskilt viktiga. Akutsjukhusens verksamhet ska renodlas, och det som kan skötas på t.ex. närsjukhus eller i öppenvården ska inte göras på akutsjukhusen. I anslutning till detta väcks en del frågor som måste lösas, det handlar till exempel om hur de kliniska utbildningsmomenten ska planeras, att vi kanske måste ha en mer flexibel syn på att medarbetare har olika arbetsgivare – men också att vi inte betraktar personalrörlighet som ett hot utan som en helt naturlig del av en fungerande arbetsmarknad.
Ett av Folkpartiets två landstingsråd har alltså titeln innovationslandstingsråd. Det är ingen slump, utan en medveten strategi från vår sida att lyfta forsknings- och innovationsfrågorna. För att hälso- och sjukvården ska klara framtidens demografiska utmaningar, tror vi nämligen det är viktigt att stärka sjukvårdens förutsättningar och förmåga att utveckla och implementera ny forskning, ny teknik, nya arbetssätt och nya vägar för kommunikation och medinflytande för patienterna.
I den Innovationsrapport som vi gick till val på slog vi fast att innovation måste bli en självklar del av vårdens kärnuppdrag.
Några exempel på hur vi skulle vilja stärka innovationskraften i vården är att utveckla journalsystemen mot mer samskapande dokumentation, där även patienterna kan bidra med att lägga in information, bilder m.m.
Vi vill göra det enklare att hålla sig frisk, till exempel genom att erbjuda personer i riskgrupper kvalitetssäkrade appar som rapporterar in hälsodata som kan ligga till grund för rådgivning och hälso-coachning.
Vi vill ge personalen bättre IT-stöd som främjar ett mobilt och patientnära arbete. Idag klagar många på att IT-systemen är en stressfaktor, och då har något gått snett. Stressande IT-system måste snabbskrotas.
Jag inser att vi politiker inte själva kan uppfinna saker åt vården. Men vi kan göra vårt bästa för att främja uppfinningsrikedom och innovationskraft. Och det är en prioriterad fråga för Folkpartiet.
Eftersom publiken bestod av de forskande läkemedelsföretagen, var det självklart för mig att lyfta fram även den viktiga frågan om forskning i framtidens sjukvård.
I utveckling, forskning och framsteg ligger möjligheterna till nödvändiga förändringar som stärker patientens och förbättrar vårdens struktur och metoder. Ett övergripande mål för oss är att förbättra förutsättningarna för den kliniska forskningen. Vi tror att det krävs en stärkt samverkan mellan staten, universiteten, sjukvårdshuvudmännen och läkemedelsföretagen.
Jag menar att vi i landstinget måste ta vårt ansvar genom att medverka till fler kliniska prövningar av nya läkemedel. Ett område som vi tror kan utvecklas är att stärka samarbetet över landstingsgränserna, för att skapa ett större befolkningsunderlag för forskningen.
Vi vill ställa tydliga krav på att alla vårdgivare, oavsett driftsform, ska medverka i utbildning, vidareutbildning – och forskning. Vi vill också utveckla ersättningssystemen i vården för att säkerställa att vårdgivare har tid och resurser att bedriva patientnära forskning och utveckling. Det är också viktigt att medarbetare och chefer som utmanar gamla rutiner och bidrar med nya utvecklingsidéer ska premieras ekonomiskt, vilket också är ett kriterium i den lönesatsning som landstinget genomför, som jag tidigare talade om.
Patienterna har förstås en central roll i forskningen. Vi vill medverka till att utveckla de nationella kvalitetsregistren för att i högre grad främja att patienterna deltar i kvalitetsarbetet, till exempel genom att själv göra registreringar i kvalitetsregistren. Vi ser också framför oss att journalsystemen utvecklas, så att fler inmatningar sker med automatik och dubbelregistrering undviks.
Lagen om offentlig upphandling borde förändras så att man inte behöver upphandla forskningsuppdrag kring medicinsk-tekniska produkter. Det skulle underlätta gemensam utveckling av ny medicinteknik i samverkan mellan akademin, vården och företagen.
Läkemedelshanteringen är ett område vi också skulle vilja titta på. Kan ny teknik bidra till ökad patientsäkerhet förbättrad informationsöverföring mellan olika vårdinstanser?
