Liberalers uppgift är att driva på för liberala reformer och ta kampen mot antiliberala krafter. Inget annat.
Vi bygger allianser med partier som vi kan finna en tillräcklig värdegemenskap med och som ger oss utrymme att förverkliga vår politik. Det kräver förhandlingar och kompromisser. Vi ger och tar.
Att Liberalerna ingått Januariavtalet betyder att Sverige nu får många angelägna liberala reformer på plats – skattesänkningar, fastläkarreform, utveckling av skolan med mera. Och det innebär att vi håller ytterlighetspartierna V och SD borta från inflytande. Det är jag stolt över.
Ibland höjs röster, oftast från människor till höger som aldrig röstat på Liberalerna, för att vi ska ”samtala” med SD. Visst, småprata på bara i hissen eller i lunchkön i riksdagsresturangen. Men vad som egentligen avses är naturligtvis politiska samtal och förhandlingar om politiska vägval. Men sådana samtal vore förödande. SD befinner sig långt ut på ytterkanten, och varje kompromiss med dem innebär således att vi skulle förflytta vår position i den riktningen. Att de däremot då och då röstar på samma förslag som vi i riksdagen är oproblematiskt. Det är anpassningen av Liberalernas politik till SDs agenda som med tiden skulle urvattna våra värderingar. Å andra sidan är det svårt att se varför SD skulle vilja kompromissa med oss, vi står ju även ur deras perspektiv längst ifrån varandra.
Detta är inte enbart ett teoretiskt resonemang. I dagspolitiken är det högst påtagligt hur avgrundsdjup skillnaden är mellan Liberalerna och SD. I Region Stockholm visar SD sina rätta takter med ett antal rent främlingsfientliga godbitar för de riktiga kärntrupperna. Här är ett axplock:
-
Hembesöksprogrammet för nyfödda barn i socioekonomiskt utsatta områden ska bort. Det gör stor nytta för barns hälsa i områden där den är som sämst, men för SD är barnen eller en jämlik hälsa inget argument – nej, hembesöksprogram är ett ”förtäckt invandringsbidrag”.
-
Resursfördelning till vården utifrån patientgruppens behov ska ändras, eftersom det kan råka träffa någon med invandrarbakgrund. Care Need Index (CNI) är ett socioekonomiskt mått som baseras på sju variabler med betydelse för hälsa. En av variablerna är ”utlandsfödda”. SD vill utreda hur detta kan försvagas. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska den som har störst behov ha företräde till vård, men för SD är födelseland viktigare än vårdbehov.
-
Indraget tolkstöd i vården, ingår också i SD:s politik. Om man varit här en tid och inte lärt sig tillräcklig svenska för att kunna diskutera exempelvis sin cancerbehandling eller andra medicinska frågor så får man stå sitt kast, i SD:s iskalla värld. Har man inte råd med egen tolk så får man hålla sig frisk. Men kommunikation är en del av vården, inte minst i känsliga och stressiga situationer där det kan handla om svåra besked, och förmåga att ta till sig av läkares ordinationer är ofta helt nödvändig. Att förneka svårt sjuka tolkhjälp är både cyniskt och kontraproduktivt.
På punkt efter punkt har SD ansträngt sig för att klämma åt invandrare och vinnlägga sig om att säkerställa att vården inte ska lyfta ett finger för hälsan hos den som har rötter i ett annat land. Det är inhumant – och det är antiliberala. Med sådan partier har vi inget att diskutera.
Jag har skrivit om detta även i en debattartikel i Aftonbladet.
