Tyvärr fick jag hålla mig hemma flera dagar under veckan som gick för att kurera mig. Men igår var jag på benen igen och hann med två möten på förmiddagen innan jag ägnade eftermiddagen åt att vila mig i form. Fredagskvällen, när jag och maken befinner oss i samma stad och barnvakt liksom biljetter till Folkoperan fixade, var förstås en alltför stor lockelse för att kunna motstå. Framåt kvällen gick vi ut.
Carmina Burana är en fantastisk föreställning på vår ”kvartsopera” (det är verkligen en förmån att bo på Söder). Sju kvinnor i åttioårsåldern berättade om lyckor och olycor i sina liv. Största glädje och djupaste sorg, kärlek, svek, saknad – allt detta vävdes ihop med den pampiga körsången. Bästa Carmina Burana ever, tycker jag som normalt inte är någon fan av det tämligen svulstiga stycket. Den här ången var det en fullträff.
Körerna, solisterna, musikerna – alla var bra. Men bäst var damerna. Nu vill jag låta håret växa så att jag om 40 år också kan sköta min headbanging med värdighet.
