Min utgångspunkt är att vi ska ha jämlik vård mellan människor i såväl vårt eget län som och över hela Sverige – då ska ensamstående kvinnor få insemination på samma villkor som barnlösa par. Men regeringen smiter från ansvaret för finansieringen och säger att det är upp till varje landsting. Sjukvårdsministern öppnar för att denna typ av behandlingar ska avgiftsbeläggas för patienterna. Det kan inte tolkas annorlunda än att den rödgröna regeringen medvetet lämnar ambitionen jämlikhet i vården för barnlösa. Det är bedrövligt. Nya uppdrag för landstingen måste självklart följas av nya pengar.
Det räcker inte att ge ensamstående kvinnor rätt till insemination – man måste också ha förutsättningarna på plats i form av finansiering och regelverk. Jag har lyft frågan med Dag Larsson (S), ordförande i Sveriges kommuner och landstings sjukvårdsdelegation. Här måste det till ett snabbt agerande för att få en bra överenskommelse på plats mellan landets landsting som ger ensamstående kvinnor möjlighet att på jämlika villkor få tillgång till insemination. Tyvärr har de även där varit för saktfärdiga.
Det finns flera bekymmer med regeringens slarviga hantering av lagändringen. Barnlängtande kvinnor kan tyvärr få vänta betydligt längre än till 1 april på grund av regeringens slarv och undanflykter. Förutom finansieringen är tillgången på donerade spermier olöst. De medicinska riktlinjerna för bedömningar av barnets bästa finns heller inte på plats och Socialstyrelsen tycks inte ha fått resurser för att göra bedömningar.
Från mitt eget landsting sida ska vi göra vad vi kan för att hitta smidiga lösningar och försöka hitta samsyn med andra landsting trots de utmaningar som regeringen skapat alldeles i onödan. Glädjen över att en bra reform som Liberalerna länge varit för ska inte förtas av de slappa lagstiftningsarbetet från regeringens sida.
Brister i implementeringen av barnlöshetsbehandling för ensamstående:
- Finansieringen: I regeringens proposition skriver sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) att det är ”upp till varje landsting att bedöma hur tillgängliga resurser ska fördelas och att bestämma om möjligheten att få assisterad befruktning kan ske inom den befintliga verksamheten eller om denna typ av behandlingar ska avgiftsbeläggas för patienterna.” Det innebär att regeringen inte vill tillämpa finansieringsprincipen om ekonomisk täckning när staten ålägger landsting och kommuner nya uppgifter. Vår tolkning är att regeringen antingen inte anser att ensamstående kvinnor bör få vård på samma villkor – eller att de inte bryr sig om det uppstår regionala skillnader. Det finns heller inga noggrannare beräkningar på hur många kvinnor som kan antas söka vård, eller på hur stora kostnader vården kommer medföra, vilket försvårar planeringen av vården avsevärt, och kommer leda till förseningar för kvinnorna.
- Tillgången till donerade spermier är olöst. Befintliga spermiebanker kan inte användas då förutsättningarna är nya i och med lagändringen. Det är ett nationellt intresse och ansvar.
- Medicinska riktlinjer för bedömningar av barnets bästa saknas. Enligt lagens förarbeten ska bedömningar göras för att värna barnets bästa, där hälsotillstånd liksom sociala förhållanden sägs ställa högre krav på ensamstående. Sådana bedömningar måste dock stå på gedigen vetenskap och erfarenhet. Socialstyrelsen, dit kvinnor ska kunna vända sig för överprövning, måste också få resurser för detta arbete.
